Allmogens villkor.

Under stormaktstiden bodde nästan alla på landet. Bönderna ägde sin mark och hade säte i riksdagen vilket var unikt för Europa. Men genom hårdare skattetryck och ständiga inkallelser till krigstjänst tvingades de betala ett högt pris för landets roll som stormakt.

Man levde av vad jorden, djuren och skogen kunde ge. Korn och gryn var basen i mathållningen som i övrigt kunde bestå av ärter, torkat och saltat kött, fisk, ägg och surmjölk.

Av kornet bryggde man öl. Lin och ull bereddes och blev så småningom kläder.

Den som inte ägde jord, kunde hyra av andra, bli arrendator. Avgiften betalades i arbete, ”dagsverken”, och i varor. Markägaren fick på det här viset arbetskraft. De minsta arrendegårdarna kallades torp. 
Under 1600-talet ökade klyftorna mellan fattiga och rika. Många arbetsföra män hade dött i krigen och deras familjer hade det svårt.

Samtidigt byggdes många slott och herrgårdar, särskilt i Södermanland och Uppland. Nya adelsätter infördes. Staten delade ut mark som lön till adelsmännen. De fick också skattelättnader om de höll hästar och manskap redo för nya krig. Och de uppmuntrades att bygga stora pampiga hus.

Det glesbefolkade fattiga Sverige hade blivit en stormakt och då måste herrgårdarna vara lika fina som i övriga Europa. Det handlade redan på den tiden om ” image”.